AASPLUNDS

Jag ser mig själv i spegeln, ler. Slutar le, usch.. Ful när jag ler. Fortsätter kolla, börjar blicka neråt. Fastnar, missnöjd.. Fortsätter, ler. Gillar det jag ser. I alla fall en stund tills jag ser nästa del, slutar kolla och blickar upp mot ansiktet. Bästa delen. Oftast i alla fall. Drar fingrarna igenom det ljusa lite lätt lockiga håret. Kollar mig själv i ögonen och ser mig själv. Inte bara på utsidan, utan hela jag. Jag ser mig på ett sätt folk inte kan se. Under den hårda ytan. Under den oseriösa delen. Den delen jag inte vill erkänna för folk. Som jag inte vill att folk ska se. Jag skäms. Tänker på saker jag aldrig har fått svar på. Grejer som sitter djupt in. Såren läker med tiden men ärren finns kvar. Sjunker ner på golvet. Drar handen över min spegelbild. För en tredjedels sekund funderar jag över på om jag ska släppa in någon igen. Nära, låta den se den andra delen. Få lära känna hela mig. Stopp.. Tar bort handen. Hjärnan tar över. Aldrig, aldrig igen. 2 gånger tog jag risken. 2/2 blev jag lämnad ensam, ensam kvar med ett tomt hål. Någonting jag än idag kämpar för att få tillbaka. Jag lägger höger handen på hjärtat och säger, förlåt inte igen. Reser mig upp. Kollar mig själv en sista gång i spegeln, kladdar på lite mer mascara. Stäcker på mig och ler. Tankarna lämnar jag kvar i spegeln. Går mot dörren, släcker lampan och stiger ut ur rummet, som den vanliga Sakrine